En annan nyhet (denna gång från Zenit) är att föräldrarna till Thérèse av Lisieux snart kommer att saligförklaras, och att kvarlevorna p.g.a. det kommer att flyttas till en krypta i basilikan som tillägnats dottern.
För såväl saligförklaring som helgonförklaring krävs det mirakel. Och ett sådant förmodas nu ha inträffat då man bad föräldrarna att be om helande för ett litet sjukt barn.
"Louis (1823-1894) and Zelie (1831-1877) Martin are the parents of St. Thérèse, who was proclaimed a doctor of the Church by Pope John Paul II in 1997. Married in 1858, the Martins had nine children. Four died in infancy and five entered the religious life.
The recovery of a newborn in the Italian city of Monza, currently under investigation by the Congregation for the Saints' Causes, has been attributed to the Martins as a miraculous cure after the infant's family prayed for their intercession. In March 1994, John Paul II proclaimed the Martin spouses venerable. They might soon be the second married couple to be beatified simultaneously. Luigi and Maria Beltrame Quattrocchi were beatified in October 2001."
Jag letade efter annan info när jag råkade på denna artikel om Thérèses prästkallelse, skriven av Sr. Catharina Broomé - samma år som Thérèse blev kyrkolärare. Här några utdrag:
"Thérèse knew that she had the right to want this, knew even that her desire came from God. She could not deny it. She could have said, like her Lord, ‘I have the right to give it and I have the right to cake it back.’ Boldly she spoke of her priestly vocation, and that alone was a step forward.
We asked the question: What can the Holy Spirit mean by awakening in someone a vocation which is impossible to follow? The answer is found, as is so often the case, in the cross of Jesus. Catherine of Siena gave her life for the Church. She saw the approaching schism and was willing to suffer and die for the reformation of the Church. God accepted the sacrifice she made when she was only thirty three years old. She had not lived in vain. No one makes such a sacrifice in vain - it always has meaning.
Thérèse did nor think that she was the only woman who wanted to be a priest. At least, she imagined that St Barbara had had the same desire. And it is a fact that there have been and are women in the Catholic Church who have cherished the same longing. In our time it has been expressed as never before, and it compels us to try to understand why such a longing exists and if it has any significance. /.../
When we talk about Tradition, we do not mean the handing down of a final product from generation to generation; on the contrary, tradition, according to the Christian way of thinking, is something dynamic. Salvation is described as a historical event, inscribed in time. Just as each one of us must ‘grow completely until we are ‘fully mature with the fullness of Christ himself ' (Eph 4:13,15), so must the entire Church, which is the Body of Christ, grow and build itself up (v 16), obedient to the Spirit who will lead us to the complete truth (Jn 16:13). In the encyclical Peace on Earth, John VIII [rättelse: ska vara Johannes XXIII, se kommentarerna] urged the Church to ‘listen to the signs of the times in order to discern the voice of the Spirit in all that happens. /.../
Since the vocation to the priesthood meant so much to Thérèse, and because she sought the answers to all her questions in the gospels, we can assume chat even in this question she carefully studied the Scriptures. There is no indication that Thérèse found that the Lord meant men to have a special position in the Church. On the contrary everything she wrote on this subject confirms her belief that it was perfectly possible for a woman to be a priest in principle, even if in practice it was impossible, and at the time still unthinkable. During her lifetime the matter never came up for discussion at all. That is why it is so remarkable that, with the confidence of trust, she dared to speak as she did about her vocation - so uncompromisingly and in such detail. /.../
Thérèse had a special charisma, he [Påven] said, which made her daring in her way of interpreting the gospels, so that she had flashes of spiritual enlightenment (de véritables éclairs de doctrine). She ‘immersed herself in meditation on the word of God with unparalleled faith and spontaneity’ and ‘discovered hidden treasures by taking into her heart words and works, not seldom with a supernatural boldness. The Pope declared finally that she was ‘a teacher for our time, ‘a woman who tackled the gospels and could find there hidden treasures with realism, with depth when it was a matter of practising that which she had found in the scriptures, and with brilliant womanly wisdom."
Läs hela artikeln här. (Tyvärr innehåller den en hel del skrivfel, särskilt ett mycket olyckligt sådant - men det går att gissa sig till vad som menas.)
Read the whole article here. (There are some unfortunate language errors in it - but they are quite easy to detect.)
Följande citat - som är vad Céline (Thérèses syster), har hört Thérèse säga om sin kallelse - tycker jag är fint - och verkligen rakt på sak:
"In 1897, but before she was really ill, Sister Thérèse told me she expected to die that year. Here is the reason she gave me for this in June. When she realised that she had pulmonary tuberculosis, she said: 'You see, God is going to take me at an age when I would not have had the time to become a priest ... If I could have been a priest, I would have been ordained at these June ordinations. So, what did God do? So that I would not be disappointed, he let me be sick: in that way I couldn't have been there, and I would die before I could exercise my ministry.'The sacrifice of not being able to be a priest was something she always felt deeply. During her illness, whenever we were cutting her hair she would ask for a tonsure, and then joyfully feel it with her hand. But her regret did not find its expression merely in such trifles; it was caused by a real love of God, and inspired high hopes in her. The thought that St Barbara had brought communion to St. Stanislas Kostka thrilled her. 'Why must I be a virgin, and not an angel or a priest?' she said. 'Oh! what wonders we shall see in heaven! I have a feeling that those who desired to be priests on earth will be able to share in the honour of the priesthood in heaven.'"
(St. Thérèse of Lisieux by those who knew her: Testimonies from the Process of Beatification, red. och övers. av Christopher O'Mahony, OCD (Dublin, 1975) s. 155-156.)
Om även kvinnor alltså kan tänkas få vara präster i himlen - så borde de väl få vara det redan på jorden....?
För om Gud tillåter det så kan ju inte Kyrkan rimligtvis förbjuda det...!
Thérèse har allt en hel del att lära även vår tids Kyrka - i egenskap just av kyrkolärare... Det som inte fungerade på hennes tid p.g.a. fördomar gentemot kvinnor - borde kunna förändras idag när vi har större insikt.
Jag vill samtidigt passa på att betona att jag inte egentligen ser detta som en jämställdhetsfråga (d.v.s. det handlar inte om kvinnors "rättigheter" - ingen, vare sig kvinna eller man, har ju "rätt" att bli präst) - utan jag ser det huvudsakligen som en kallelsefråga (och den Gud kallar borde få pröva och följa kallelsen - kvinna såväl som man).
Jag ser det heller inte som en trosfråga utan som en ordningsfråga. På samma sätt som prästcelibatet. Där fungerar det ju t.o.m. att ha två parallella ordningar (även om jag tycker att det borde vara valfritt också i den latinska riten).
Gift eller ogift, man eller kvinna - i Guds ögon är det ingen skillnad - ska det då vara det i Kyrkans regelverk?
Att välkomna även kvinnor till tjänst skulle göra Kyrkan hel och balanserad på ett sätt som den inte är idag - det är i alla fall min övertygelse - och jag längtar verkligen efter den dag då också Vatikanen inser det...
Fick igår, på Thérèses dag, för övrigt nyheten om att det den 7-9 februari nästa år blir en kvinnokonferens i Vatikanen!
Det verkar som att hon är fullt sysselsatt med sitt kyrkoläraruppdrag i himlen...!
Har ännu inte hittat info om konferensen på engelska, men finner jag någon sådan så länkar jag till det. Det är bara ett fåtal särskilt inbjudna som kommer att få delta, tyvärr...
Detta är något som hela Kyrkan borde reflektera över. Påven borde låta nästa år bli ett "kvinnoår"...!
Idag firar katolska kyrkan Thérèse av Lisieux. För tio år sedan utnämndes hon till kyrkolärare. Med anledning av det återger jag här en artikel jag skrev om detta tillfälle (19 oktober 1997).
***
”Lilla” Thérèse - högaktuell och universell kyrkolärare
Som nummer trettiotre i raden har hon intagit sin plats i den himmelska akademin. Man kan nästan se hennes förvånade och underfundiga min inför det inträffade. Det är inte var dag som kyrkan benådas med en kyrkolärare. Särskilt inte med en ung kvinnlig sådan. Vanligtvis är man sparsam med utdelningen av så höga titlar, och det sker, av förståeliga skäl, först efter noggrann prövning. Men så var det dags igen; under Världsungdomsdagarna i Paris i somras meddelade påven att han skulle utnämna karmelitnunnan Thérèse av Lisieux (1873-1897), missionens skyddshelgon, till kyrkolärare, på Missionssöndagen den 19 oktober, i Rom.
Busslinje 64 mellan Statzione Termini och Vatikanen gick i skytteltrafik, och minsta kvadratmillimeter av ståplats var upptagen av pilgrimmer. När jag åkte var det mest ordensfolk på bussen, jag samtalade med några systrar på vägen, och de uttryckte sin stora glädje över händelsen. Väl framme badade Petersplatsen i solsken, och var fullsatt redan långt innan mässan började, över 100 000 personer förväntades närvara. Hela podiet var smyckat med enorma buketter av röda rosor, och en bild av Thérèse var fäst ovanför ingången till Peterskyrkan. Stämningen var förväntansfull, allt var berett.
Ceremonin inleddes med att skrinet med hennes reliker (som vanligen förvaras i Lisieux, men som också har rest runt i hela världen), bars in i procession, och ställdes framför altaret. Kören och de församlade sjöng under tiden en psaltarpsalm, med inslag av en av Thérèses dikter. Även flera andra av hennes dikter sjöngs på liknande sätt under den närapå tre timmar långa liturgin.
Påven välkomnade alla de tillresta, särskilt de som kom från Lisieux i Frankrike, samt alla karmeliter. Efter inledningen och Kyrie, följde själva utnämningen på latin, vilken bekräftades av folkets jubel. Sedan lästes en del av det apostoliska brevet ”Divini Amoris scientiam” upp, som förklarade orsaken till utnämningen.
Thérèse, som är den yngsta kyrkoläraren någonsin, har förtjänat sin titel genom den sant evangeliska, originella och sublima undervisning som återfinns i de skrifter hon lämnat efter sig, och som har blivit spridda över hela världen. Hennes självbiografi finns översatt till mer än femtio språk, i övrigt har hon även skrivit en hel del brev, dikter och enklare pjäser. Dessutom finns hennes sista samtal nedskrivna. Texterna handlar om Guds barmhärtiga kärlek, och om en andlig genväg, i tillit till Gud trots alla svårigheter: den ”lilla vägen”. Det är en undervisning som är förvånansvärt aktuell just i vår tid, som har stora likheter med 1800-talets fin de siècle, då texterna skrevs. Dessa skrifter föranledde flera biskopskonferenser, otaliga enskilda katoliker, andra kristna, och t.o.m icke-kristna, att insända petitioner till påven om att ge Thérèse kyrkolärartiteln i år, till hundraårsminnet av hennes död.
Efter själva proklameringen kom representanter från olika ordnar och världsdelar fram och strödde rosenblad över krucifixet vid sidan av altaret, och över relikskrinet. Detta för att påminna om Thérèses vilja att ”strö rosor” över hela världen: att göra gott på jorden även efter sin död. Så den som tror att hon hädanefter kommer att sitta stilla på sin kyrkolärarstol misstar sig nog grundligt...
Läsningarna var utvalda så att de anknöt till hennes lära, särskilt evangelietexten (Matt 11:25-30), där Jesus prisar Fadern för att han har dolt uppenbarelsen för de lärda, men visat den för dem som är som barn. För att understryka universaliteten i utnämningen lästes evangeliet först på latin, och sjöngs sedan enligt bysantinsk rit. En rysk kör sjöng därefter troparion och kontakion till Thérèses ära. Hon har en speciell ställning i Ryssland, just genom sin spiritualitet, som påminner om de ryska helgonens enkelhet och barnaskap inför Gud (t.ex Serafim av Sarov och Starets Siluan), och hon är, näst efter Franciskus av Assisi, det mest kända helgonet där.
Efter bönerna, också de på olika språk, följde eukaristins liturgi. Mässan avslutades sedan med ett citat ur Thérèses självbiografi, om att hon kände sig kallad till att vara krigare, präst, profet, apostel, martyr, kyrkolärare (!), och missionär, för alla de fem världsdelarna, och i alla tider, och hur hon till sist fann sin kallelse: ”i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken”. I detta kunde hon innefatta allt, eftersom kärleken är världsomspännande. Man kan inte annat än säga att hon också lyckades fullfölja sin kallelse: ett mer universellt helgon är svårt att finna. Hon är uppskattad såväl av "vanligt" lekfolk som av de mest lärda teologer. ”Thérèse är ett rus av den helige Ande” har det sagts. Hon kan dessutom benämnas som ”doktor” i dubbel bemärkelse; Hans Urs von Balthasar har kallat henne ”en blodtransfusion för kyrkan”, detta gäller inte minst för teologerna. Det finns näring och substans i hennes lära, som på samma gång är både enkel och genialisk.
Efter mässans avslutning, och en Angelusbön utanför programmet, bars relikskrinet in i Peterskyrkan, där det skulle förbli några dagar. Trots att så många var samlade vid ceremonin, gick det hela mycket stillsamt till. Det blev en lugn, högtidlig proklamation och mässa, och det var en stor glädje att få tillfälle att delta därvid!
